Efter jag skickade iväg min förra post så funderade jag rätt mycket. Jag har tänkt på att göra en bok av bloggen i flera månader nu. Jag har redan stött och blött det med mig själv och några vänner. Jag har redan börjat göra ett utkast.
Men det tog alltså flera månader för mig att våga skriva en bloggpost om att jag gör det. Jag kan fråga mig själv ”Varför var det svårt?” rätt många gånger –utan att få svar.
Sedan läste jag en bloggpost av Seth Godin som fick mig att tänka om. ”It just matters that you ship it!” skriver denna mycket smarte person.
Jag kan känna att rädslan för att prata om vad jag håller på mig kan vara mycket stor. Det kan vara privata projekt eller projekt på jobbet.
Efter lite tanke så är jag nog rädd för precis det som Seth skriver om: Jag är rädd för att jag inte ska leverera. Jag är rädd för att jag ska få så mycket (eller så lite) kritik att jag släpper det. Att det blir jobbigt. Det är alltid lättare att hålla tyst och arbeta i det dolda än att behöva bemöta andras tankar.
Samtidigt vet jag hur viktigt det är att prata om vad jag gör, innan jag är färdig med vad-det-nu-må-vara. Jag vet hur viktigt det är att bolla idéer med människor som kan ge input – och tidigt input som kan leda till bra förändring.
Så hur tar jag mig runt denna känsla? Det kanske inte går. Det kanske är nog att jag vet att det är bra att prata om saker tidigt? Eller så kanske jag inte ska bry mig så mycket.
Eller så kanske jag helt enkelt ska låtsas som att jag vet exakt vad jag gör – för då kommer bara personer som anser sig veta bättre säga något! Det finns ju inget som drar fram så många kritiker som orden ”jag hade tänkt att…”
Bättre att då bara pang på rödbetan: Jag ska skriva en bok! Japp. Det är 2011 det.
Ha en underbart start på det nya året!
Från Gallerix fick jag uppmaningen att skapa en bredare portfölj. Det finns hur många idéer som helst, och många kom från en tidigare post om att hitta på annat. ”Detta är inte din tändare” – ”Detta är inte din bok” – ”Detta är inte din mobiltelefon”
Ok, jag gillade tanken. Men jag känner inte att jag kan bränna iväg många fler tusenlappar på att beställa nya nollserier för att jobba in det. Hur roligt det än skulle vara. Som jag skrev i förra posten: Målet är liksom redan uppnått.
Men så går jag tillbaka till mig själv: Vad är det jag gör och vad är jag bra på? Egentligen?
Jag anser att jag är bra på mitt jobb, och uppenbarligen är det fler som tycker det. Vilket är otroligt kul, eftersom jag har roligt på mitt jobb.
Jag arbetar som affärsrådigvare på Linköpings universitet, och hjälper forskare och studenter att starta företag. Jag har utvärderat och arbetat med nästan 1.000 affärsidéer under mina år här på Innovationskontoret och börjar bli bra på det. Jag jagar riskkapital åt projekt, jag matchar entreprenörer med projekt och jag stöttar entreprenörer i deras dagliga våndor och framgångar.
Så jag funderar helt enkelt på att skriva en bok om mitt jobb – och använda ”Detta är inte din penna” som exempel. Nu snackar vi diversifiering!
Efter en runda i julruschens
Linköping sitter jag på ett kafé. Har kollat klappar och fixat, och funderat på en sak: Varför lyckades jag inte uppbåda någon som helst energi för min penna i denna julhandel?
Förra året sprang jag omkring som en tetting och försökte få ut min penna i butik. Idag, med billigare pris och alla erfarenheter och med försäljning i ryggen, borde det varit enkelt.
Men jag lyckades inte uppbåda energin. Och nu är julhandeln här.
Jag har kommit på vad det berodde på: Målsnöret.
”Mitt mål och min dröm har varit att få ut en produkt i butik. Jag vet inte varför, men på något sätt så tycker jag det skulle vara en härlig känsla: Att skapa något som någon annan köper, sådär över disk.”
Dessa rader skrev jag i början av denna resa. Det gav mig kraft och det gav mig ett snöre att springa mot.
Jag tror att när jag fick ut pennan på RoligaPrylar.se så sprängde jag snöret utan att veta om det. För allt det där som jag önskade hade jag ju redan uppnått, fast i en digital butik. Hjärnan verkar inte kunna skilja på digital verklighet och analog, av någon konstig anledning.
Så nu är jag utan målsnöre. Då går resan långsammare.
Efter jag skickade iväg min förra post så funderade jag rätt mycket. Jag har tänkt på att göra en bok av bloggen i flera månader nu. Jag har redan stött och blött det med mig själv och några vänner. Jag har redan börjat göra ett utkast.
